I f*cking love America

Gick nyss en prommis med jeanssjorts, converse o marinblå merinoull tröja o det var så himla skönt, det var ljumma vindar o mina ben är fortfarande bruna från Hawaii(?) o jag insåg bara att jag är så jävla glad o speciellt så himla glad att jag bestämde mig för att göra detta år. Pratade med två cheys på mobilen också o vi kände alla samma sak. Shit våra samtal, de skulle kunna utgöra en film, vi berättar verkligen allt för varandra.

Efter skolan o soccern bestämde vi oss för att åka till en restaurang för middag o jag känner bara hur jag har blivit som en i familjen o hur jag passar in. Vad jag också kom på är att jag kommer sakna USA extremt mycket. Som vanligt var servitrisen världens snällaste. De börjar alltid med att presentera sig själva o hela tiden frågar de om allt är bra, o de rynkar inte på pannan om man ber om en annan sås osvosv. Älskar det. Jag insåg iöverlag hur mycket jag älskar USA. Enda sen november typ har jag halvt saknat Stockholm o Sverige men nu känns det så litet o tråkigt, precis som jag kände när jag åkte. USA är så stort o har världens alla möjligheter, o det bästa är att jag nu kan engelska, jag vet hur en amerikanare tänker o jag vet hur saker funkar. För resten av mitt liv kommer jag kunna åka tillbaka hit, spelar ingen roll var, o direkt passa in. För övrigt har jag nu minst en kompis i minst 30 olika länder. 

Att jag är så himla glad o älskar livet nu beror kanske också på att jag har roliga grejer framför mig o att det faktiskt bara är tio veckor kvar. Och att jag inte behöver gå i skolan på onsdag för det är en AFS grej o för att min lillasyster kommer på tisdag nästa vecka o för att jag kanske ska till Chicago med Gabi o barnsitta sista helgen i april i en lyxväning precis vid Lake Michigan.