Magiskt men Tragiskt

Jag känner att det inte har varit ett djupt inlägg på ett tag, så det är dags nu. Om sanningen ska fram.. (ha) så hade jag det helt awesome här de tre första månaderna, sen kände jag att jag var klar o jag har ända sen dess halvlängtat lite hem. Det ÄR jobbigt att komma till en liten by när man växt upp i en storstad, det ÄR jobbigt att inte ha lika mycket frihet o det ÄR oskönt att bo i en annan familj. Min pappa sa det till mig innan jag åkte att han hade kollegor vars döttrar åkt o tyckt så, men jag tänkte äsch det är ju bara ett år! Och det är ju bara ett år, jag är snart klar. En annan stor faktor är kompisar. Det är sjukt svårt att få äkta vänner. Nu har vi precis fått våra yearbooks, o min är efter en dag fylld, helt proppfylld, med massa I love You's o You're totally awesome's men det är inte så äkta känns det som. Nu har jag drygt tre veckor kvar o jag är så glad nu. Har en dag kvar i skolan o nu älskar jag den o går runt o ler hela tiden. Tror att det är för att det närmar sig slutet? 

Det är så jobbigt att komma hem säger alla, nu förstår jag inte varför, men kanske jag märker det snart. De sägs att svenska tjejer ska vara så "fina" hela tiden, istället för att bara ha kul, att gymnasiet är sjukt boring till skillnad mot high school o att USA är skönare för man kan bara chilla runt utan att ha massa som dömer dig.

Nu låter det bara som jag klagar o inte är nöjd någonstans, men jag tror jag är glad att jag gjorde det här året, o min engelska kommer hur lätt som helst o man ska ju försöka ta alla chanser man får i livet eller hur. Plus att när jag kollar på alla mina 5775 bilder från det här året inser jag ju hur mycket grejer jag fått vara med om.