Tankar

Jag har en lärare, Mrs Vitrano.. Hon är väldigt ofeminin, manlig kanske det kallas, o som tagen ur 80-talet. Jag sa att jag gillade hennes ring, en stor diamantring, då fnyste hon lite o sa att hon egentligen inte vill bära den, men vad gör man inte för sin honey? Jag har henne i APP, American Public Policy. Den klassen har ju nu droppat, jag skulle ändå få en ny lärare, o jag orkade inte o det känns onödigt.. Hon verkade lite besviken. Min klass är den enda hon har, annars är hon athletic director i vår skola. Jag har ofta gått ner till hennes office o pratat, hon har varit jättehjälpsam o jag har lärt mig mycket. Ibland fattar jag inte riktigt allt, o sen kunde jag ju inte grunderna riktigt. 

Ni vet vissa människor klickar man med, o med vissa gör man det inte. Vi klickar, konstigt nog. En dag när jag hade fått hjälp o precis skulle gå stoppade hon mig o ville kolla läget lite. På frågan 'har du några kompisar' svarade jag att jag hade det men att det är svårt att få. Då sa hon att hon tyckte synd om mig, eftersom amerikanska tonåringar har ändrats de senaste åren. De var mycket socialare för några år sen, men nu är de helt ändrade. Pga datorer o mobiler o sånt. Förrut var de mycket mer sociala, de drog ihop ett gäng efter skolan o man gjorde nåt, ngn sport osv. Hon tyckte alltså jättesynd om mig.. Det var intressant o det stämmer lite.

Jag frågade min värdfamilj idag om de vill ta emot en annan efter mig. (Hahah stelt det låter: Tystnad runt matbordet. Jag: "So have you been thinking of taking another exchangestudent after me?" Tystnad, Familj:., näää  det är jättespontant o öppet o så) Då sa de att de troligen inte ska de, för att jag har satt ribban för högt. Det känns nästan inte som en bra grej, typ att jag är för bra, men inte ger något. Jag känner mig verkligen som en i familjen, så himla mycket, men ändå är det jobbigt att säga till när jag inte gillar något i min lunchbag, eller när något är fel, när jag behöver hjälp med något jobbigt, jag tar det billigare på menyn o när mamman frågar om vi vill ha något särsilt från affären är enda jag någonsin sagt apelsiner. Jag säger tack till allting, som man egentligen inte ska göra i en familj hela tiden. Ibland blir det lte awkward när det är tyst o jag tänker 'sägngtsägngtsägngt', ni vet. Så jag är väl inte riktigt som en i familjen, men så bra som det möjligen kan vara efter fem månader känns det. 

Varför skriver jag det här? Ingen aning. Tankar bara.. Godnatt.