Hey.

En sån jävla jobbig freshman kille har smsat mig det fem gånger, så frågar han om jag vill köra the question game, sen om jag har gjort det, sen vem jag skulle välja i vår skola om jag var tvungen o jag känner knappt honom! A Max heter han o är jättegullig i vår klass vi har tillsammans men det är bara så sjukt.

Iallafall. For the record: Tiden jag hade har innan december var helt underbar, amazing. Jag underdrev allt för att det inte skulle låta för skrytit o bidra till avundsjuka från andra. Det var time of my life, at komma tilll USA o upptäcka allt roligt o nytt de har´, komma ifrån samma liv jag levt hela mitt liv, se ngt nytt. Men nu är allt assegt, nu underdriver jag den känslan.. Blir irriterad på så många, alla är så falska. Det är svårare att få kompisar än vad jag trodde. Vet inte, men man läser om andra utbytes i typ Arizona som skriver så här: dag under History fick klassen reda på att jag är utbytesstudent och som vanligt kastade de frågor över mig. Det är lite annorlunda när de har sett mig på skolan och sedan får reda på att jag är utbytesstudent. En tjej sa till killarna att sluta förhöra mig eftersom de frågade alla möjliga frågor, roligaste är alltid när de frågar om vi har något i sverige och jag svarar med att fråga vad det är så idag var det "Do you have texting in Sweden?" (sms) vadpå jag svarade förvirrat "texting? what's texting?" Hela klassen blir hel förvånade och börjar prata och killen som frågade börjar förklara vad texting är när jag säger "I'm just kidding" och hela klassen bryter ut i skratt. Det skämtet drar jag ca.5 gånger i veckan.

Där jag är är det mer som i Sverige o mer stelt o ingen riktigt bryr sig; lite coolare på det sättet haha, men det är väldigt tråkigt. Jag har höga krav också för kompisar, för höga antagligen. Håller mycket kontakt med Sverige o svenskar.. Pratar o skriver mycket svenska.. Fuck. 

Så jag är nere nu. Trots att jag har så sjukt många roliga saker att se fram emot i vår; berättar mer sen, faktumet att det faktiskt är vår snart o till sist trots att jag sen i Sverige kommer behöva plugga asmkt. Polär kovalent bindning liksom, hahaha..

Det är inte så att jag förfinar allt hemma när jag tänker på det, o bara kommer ihåg de bra sakerna, men jag sakanr att få ifrågasätta sina föräldrar, att ha en dålig dag o låta det gå ut över de andra i familjen (hehe), att känna mig helt trygg med människorna jag bor med, o ha kompisar man kan vara helt sig själv med, det är jag bara här med de andra utbytesstudenterna o några få andra. Min värdfamilj är helt underbar, jag älskar dem, o jag kissar med öppen dörr, tar mat när jag vill, går o slänger in en tvätt när jag känner för det, det blir inte stelt med bara jag o pappan vid bordet o så.

Nu får det här en ny turn, jag älskar 50 % av grejerna här o hatar resten, o samma sak i Sverige o här är en bild som förtydligar det. En blandnig vore det ultimata. Inget om det här kan jag prata om med någon här, så därför måste jag skriva av mig det till er.