Gråt

Idag grät jag för första gången under mitt år här på riktigt. Kul när jag precis skrivit "det känns så patetiskt". Det gick inte att sluta. Allt var bara skit. Det var inte riktigt homesick, men nu kände jag för första gången känslan av det. Det var som om jag stod vid kanten o var nära, riktigt nära, att falla i men jag klarade mig precis. Hemlängtan tror jag kan vara bland det värsta som finns. Man känner sig så obetydlig. Man kan inte göra något. Man är timmar o dagar o pengar o omöjlighet ifrån de man bara vill krama o andas ut hos. Man känner sig inlåst. Man känner klaustrofobiliknande känslor, man känner att man inte kan göra något.

En av orsakerna till idag tror jag var att en vän jag har, Elida från Norge berättade att hon åker hem om tre dagar. Varför? Jag är så besviken på allt. Ni ska veta att det är måånga som är det. Man har höga förväntningar, sen slår inte alla in. Ni kommer nog aldrig få höra om det, men ni ska veta att det är många som är besvikna.

Det var iaf hemskt. Det gick inte att sluta. Sen kom min mamma o pratade med mig o jag berättade allt jag kände o det blev lite bättre. Sen kollade jag Bruno. Nu är det bättre. Vi åt pizza till middag framför that's 70th show, ni vet att den spelades in i närheten här va? Imorrn har jag min sista exam, i matte. Bryr mig inte hur det går, sen ska jag gå på bio med en tjej, det är det man gör här när alla exams är klara. Jag tror det här året kommer bli ett sånt "både det bästa o värsta i mitt liv". Jag är fortfarande extremt glad att jag åkte, den som lever får ju se, jag är stolt att jag var så modig o åkte till ett helt nytt land där jag inte kände någon, jag är glad över allt jag har sett o varit med om, men ni ska veta att ibland är det fan inte lätt.